Resan jag hade med min första dotter var värre trots att jag var sjukare med min då väntande son som strax skulle kika ut i världen. Att i 10 veckor få höra att man letar fel och ej kan förstå varför barnet växer är nig något av det värsta man kan höra. Det gör inte saken bättre att jag då blev beordrad sängläge och fick ligga i en soffa i 10 veckor för att minska risken att föda för tidigt. Man blev härdad redan där helt enkelt. Trots allt slit kom hon en månad för tidigt genom ett akut kejsarsnitt, fullsmord med fett så man knappt såg ansiktet på tösen och med en vikt på hela 2300 gram. De första timmarna i livet tillbringade hon med sin ack så nervöse fader på neonantal då jag låg på uppvak.

Med sonen blev det värre med kroppen mer än det psykiska jag hade med min dotter, jag slapp min foglossning men insjuknade mycket snabbare denna gång. Åter igen var det kontroller och sjukhusbesök minst en gång i veckan. Samma läkare som oroade sig för samma saker och som sökte efter dolda fel. Förklaringen blev till slut havandeskapsförgiftning. I slutet minns jag att då jag knappt orkade någonting så boade jag så mycket jag kunde medans min mor och sambo skällde på att jag skulle ta det lugnt. Dagarna innan han kom envisades jag med att fotografera mig och min sambo i studion något som inte var så populärt av min sambo men hade jag inte fått till de bilderna hade jag nog varit vansinnig.

Självklart gick vattnet när min moder efter att ha tagit hand om mig några veckor funderade på att åka hem. Perfekt tajming. Ringde sjukhuset och då det var en månad kvar tills jag skulla föda och jag var en riskpatient så var det bara att åka. Väl på sjukhuset var vi tvungna att släcka lamporna och sambon satte på iPoden för att vi skulle ha något att lyssna på. Bon Iver var något av det första som spelades och jag tror vi han med en halv låt innan vi låg i gapskratt på sängen. En tid innan hade vi sett en sketch med Justin Timberlake som spelade Bon Iver på saturday night live och om ni inte har sett den SE den, det går ej att lyssna på Bon Iver efter det!

Så fort jag fick en värk så rasade hjärtljudet och sköterskan sprang in och ut och sa att allt var lugnt vilket vi förstod rätt snabbt att det inte var. Jag fick testa på lustgas, himla spännande att ge en människa som inte tål mediciner, tror jag svimmade vid varje värk med en oroad sambo vid min sida. Efter att de sänkt den 3 ggr funderade de på hur i hela friden jag kunde svimna trots det. Sen gick det fort och då oron verkade vara på topp så när det väl var dags stod det en läkare med sugklocka, en läkare från NEO, två sköterskor vid min mage son hjälpte att trycka ut bebisen och säkert någon annan i vimlet bland folk. Fort gick det och denna gång fick jag hålla honom i min famn innan han försvann upp til NEO med sin far, en klump på 2406 gram.

 

När allt var över och lugnet hade lagt sig frågade de om jag ville se moderkakan, visst sa jag och då såg jag något som resulterar i att jag aldrig kommer föda fler barn. Har aldrig sett så mycket blodproppar och det var då jag förstod hur sjuk jag var och hur lite näring mins barn måste få av mig. Jag har två friska barn och haft en väldig tur, är inte så säker på att jag skulle få ett friskt barn till.

8 dagar låg vi på NEO och efter 7 dagar hade jag tappat all min vikt jag gått upp, helt otroligt med tanke på hur jag åt men åter igen min kropp var inte frisk. Och nu sitter jag här två år senare när sonen snart fyller 2 och funderar på hur tiden innan verkligen var och vad jag gjorde. Kom knappt upp för trapporna, hade svårt att gå och andas utan att det kändes som jag skulle svimma. Tackar min mor och min älskade man som tig hand om mig så och var med när mitt minimonster kom till världen, det var SÅ värt det men nu är det över..

10 fotograferingar fick han genomlida min stackars liten bara för att mamma älskar Nyföddfoto och här är nog favoriten eller iallafall en av dom jag fick till: