Tills dess kan jag alltid kika på den senaste bildvisningen med en Smash the Cake fotografering strax runt sin ettårsdag. En bildvisning som gick riktigt bra med många mysiga bilder och en hel underbar SAAL bok som jag fått göra till mina återkommande kunder.

Älskar att se de små växa upp och man får följa med dom ett steg i taget:

Ibland är det himla roligt att gå tillbaka till bilder man inte sett på ett tag. Förra vintern fick jag fotografera den här lille killen som var en otroligt glad och härlig knodd. Det är helt underbart när de små kryper tätt intill och skall kika på bilderna tillsammans med fotografen det värmer lite sådär extra precis som det gjorde när lillkillen här gästade studion.

 

Anledningen till att jag kikar på äldre bilder är för att jag blev lite nyfiken på vad jag gjorde förra året, kan vara rätt lärorikt att kika igenom och se vad man gjort och vad man känner för bilderna idag.

 

Lite vintage stuk på den här killen så det blev vintage retuschering rakt igenom, and i got to love hes smile!

 

Vanligtvis så brukar man när man tar familjebilder ha en hel familj uppstyltade i studion i olika gruppformationer så därför tänkte jag köra en annan vinkling där man har det yngsta barnet i fokus på de flesta bilder. De minsta växer ju så fort så ibland är det otroligt roligt att bara få skapa de är annorlunda fotograferingarna.

 

Jeans är ju något som är tidlöst och som alltid återkommer om man kikar på gamla fotograferier så därför känns det som ett vinnande val när man skall tänka på utstyrsel. Sen att detta skulle passa som en otroligt snygg jeansreklam i vissa fal gör ju ingenting då känns det som om man fått till ett snyggt foto.

 

Första bilden jag gjorde la jag ut för en månad sen den så kallade "jeansreklamen" nu är det dags för uppföljarna:

 

Nu när vi går mot mörkare tider kan jag inte låta bli att le när jag får gosa med de allra minsta mirakel som finns. Sitter och går igenom rekvisita som skall inhandlas i år.

 

Det blir nya wraps, filtar, hårband och kanske en swadle i färgerna som verkar härja i mina bilder. Grå, lila och jordtoner har jag en förkärlek till så mer av den vadan kommer komma in i förrådet. Smakar det så kostar det.

 

Om inte det är nog har jag skrivit in mig på en workshop med Nyföddfotografering till våren så jag får finna lite ny inspiration och utvecklas ännu mer då detta är något jag verkligen vill pyssla ännu mer med. 

 

Kanske dags att annonsera lite mer om detta, en affisch på sjukhuset kan ju inte skada.

 

Detta är en liten en som jag fick äran att fotografera och mysa några timmar sen i veckan. Bara längtar till jag får visa resten av bilderna för familjen:

 

I helgen startade jag upp min nya sida på Facebook som heter just "If ballerinas were human" det är en samlingsportal där alla mina bilder på ballerinor i udda miljöer kommer att samlas. Utöver min historia om ballerinor och om de är mänskliga så finns även The Afterlife, bilder som inte passar i mina övriga kategorier och som fått denna som namn efter min utställning 2012 då allt startade. 

Något jag märkt denna helg då jag fotograferat i City Husets galleria är hur mycket jag utvecklats inom detta och vilken kick det ger mig att skapa dessa bilder.

Broken Dancers, som namnet och bilderna visar så är det min bild av överarbetande och något skrämmande bilder av dansare i ibland något ruskiga miljöer.

Jag har ju även ett tema som jag gör varje söndag inte alltid med mina dansare men de senaste 4 veckorna har dansarna fått ställa upp på min makeup som jag försöker hålla uppe och där jag lägger på en clowninspirerande makeup, något jag fastnat för genom åren. Varför vara så allvarliga här i livet 😉

Därav namnet: Clownface Sunday.

Så, detta var en kortare presentation av vad jag gör just nu och jag hoppas ni finner det intressant och följer mig och mina dansare med våra upptåg,behandlas the scenes bilder och härliga bilder. Lite undervattensbilder kommer även komma upp för visning. På Facebook finns vi på: If ballerinas were human vilket är samma namn som på instagram. Ha nu en underbar morgon!

Idag ska jag arbete lite mer med sjalar är det tänkt och jag har legat hela morgonen och planerat hur jag vill göra. Nu hoppas jag bara att jag får en samarbetsvillig liten kille och kan få till de där magiska bilderna. 

Har gått igenom att nyföddrekvisita här hemma och upptäckt att jag köpt på mig en hel del genom åren så props finns det gott om.

Tills att jag har bilder från dagen bjuder jag på bilder från den senaste fotograferingen med en nyfödd liten pojke: 

Denna helg hann jag med två bröllop och en nyföddfotografering. Tiden räcker inte till just nu, det märktes igår när min son vrålade att mamma minsann kunde jobba sen! Det känns sådär att inte räcka till, att inte hinna med, att ha ett hem i kaos bara för att hinna med sitt egna jobb. Jag hoppas jag i år får ta lite semester efter jag fotat klart mina skolor men jag har inte den blekaste hur det kommer se ut i vinter innan jul då det är mitt första år jag faktiskt kommer att jobba ordentligt, vi får helt enkelt se om fler jobb trillar in.

Tills dess bjuder jag på gårdagens nyföddfoto som gör att allt detta glöms bort då jag gör något jag verkligen älskar och hoppas verkligen att folk ser att jag lägger min själ i mitt jobb.

Det blir till att satsa ännu mer på nyföddfoto för vem kan inte älska det här:

Jag har sedan länge tänkt att göra en gigantisk fotovägg med familjen och bara svartvita bilder så då måste jag få till mina vardagsporträtt på mina små.

Har dessutom funnit en underbar plats för min och makens bröllopsporträtt för 2014. Jo jag har tänkt att ta nya porträtt på oss varje år så bröllopskläderna får användas, varför? Jo för att jag kan ☺

Tills dess kommer några små på min minisession med tösen:

Han var riktigt sur under fotograferingen men vad gör det när man ibland får till dessa guldkorn även om jag bjuder på lite söta små miner på bilderna med.

Däremot rekommenderas inte att göra dessa bilder när man är helt ensamt med barnet om man inte vill ha det väldigt färgglatt där man är, sen så blev det till att köpa nya vinylbakgrunder då färgen vägrade gå bort från golvet, bara ett tips!

Han hamnade även i fototidningen i förra året så han har synts en hel del. Och som sagt behöver jag säga det igen, jag ÄLSKAR denna första bild!

Bjuder på lite bilder från familjefotografering och min lilla tös som så tydligt visar att hon älskar lila på bild. Lite svårare med henne dock att få på bild då hon visste att hon ju inte fick kladda och ha sig och detta var när jag hade studion hemma.

I år blev han fotograferad i ett påslakan. Detta var en utmaning, både i om jag skulle sitta i påslakanet eller om han skulle göra det. Får tacka maken som står ut med mina upptåg. Kläderna hade den bestämda tvååringen bestämt själv det skulle prompt vara en body med väst och fluga men detta blir vid en senare visning. Då jag nu sitter vid årets bilder och skall göra klart får de vänta men nu bjuder jag på Smash the cake från 2013:

Nästa gång är hon 1 år och då bär det av ut med en Smash The Cake fotografering och på den plats hon förevigades som nyfödd och även när hon låg i mammas mage. Ser SÅ fram emot det men tills dess ska jag njuta av alla dessa bilder jag ska retuschera:

Resan jag hade med min första dotter var värre trots att jag var sjukare med min då väntande son som strax skulle kika ut i världen. Att i 10 veckor få höra att man letar fel och ej kan förstå varför barnet växer är nig något av det värsta man kan höra. Det gör inte saken bättre att jag då blev beordrad sängläge och fick ligga i en soffa i 10 veckor för att minska risken att föda för tidigt. Man blev härdad redan där helt enkelt. Trots allt slit kom hon en månad för tidigt genom ett akut kejsarsnitt, fullsmord med fett så man knappt såg ansiktet på tösen och med en vikt på hela 2300 gram. De första timmarna i livet tillbringade hon med sin ack så nervöse fader på neonantal då jag låg på uppvak.

Med sonen blev det värre med kroppen mer än det psykiska jag hade med min dotter, jag slapp min foglossning men insjuknade mycket snabbare denna gång. Åter igen var det kontroller och sjukhusbesök minst en gång i veckan. Samma läkare som oroade sig för samma saker och som sökte efter dolda fel. Förklaringen blev till slut havandeskapsförgiftning. I slutet minns jag att då jag knappt orkade någonting så boade jag så mycket jag kunde medans min mor och sambo skällde på att jag skulle ta det lugnt. Dagarna innan han kom envisades jag med att fotografera mig och min sambo i studion något som inte var så populärt av min sambo men hade jag inte fått till de bilderna hade jag nog varit vansinnig.

Självklart gick vattnet när min moder efter att ha tagit hand om mig några veckor funderade på att åka hem. Perfekt tajming. Ringde sjukhuset och då det var en månad kvar tills jag skulla föda och jag var en riskpatient så var det bara att åka. Väl på sjukhuset var vi tvungna att släcka lamporna och sambon satte på iPoden för att vi skulle ha något att lyssna på. Bon Iver var något av det första som spelades och jag tror vi han med en halv låt innan vi låg i gapskratt på sängen. En tid innan hade vi sett en sketch med Justin Timberlake som spelade Bon Iver på saturday night live och om ni inte har sett den SE den, det går ej att lyssna på Bon Iver efter det!

Så fort jag fick en värk så rasade hjärtljudet och sköterskan sprang in och ut och sa att allt var lugnt vilket vi förstod rätt snabbt att det inte var. Jag fick testa på lustgas, himla spännande att ge en människa som inte tål mediciner, tror jag svimmade vid varje värk med en oroad sambo vid min sida. Efter att de sänkt den 3 ggr funderade de på hur i hela friden jag kunde svimna trots det. Sen gick det fort och då oron verkade vara på topp så när det väl var dags stod det en läkare med sugklocka, en läkare från NEO, två sköterskor vid min mage son hjälpte att trycka ut bebisen och säkert någon annan i vimlet bland folk. Fort gick det och denna gång fick jag hålla honom i min famn innan han försvann upp til NEO med sin far, en klump på 2406 gram.

 

När allt var över och lugnet hade lagt sig frågade de om jag ville se moderkakan, visst sa jag och då såg jag något som resulterar i att jag aldrig kommer föda fler barn. Har aldrig sett så mycket blodproppar och det var då jag förstod hur sjuk jag var och hur lite näring mins barn måste få av mig. Jag har två friska barn och haft en väldig tur, är inte så säker på att jag skulle få ett friskt barn till.

8 dagar låg vi på NEO och efter 7 dagar hade jag tappat all min vikt jag gått upp, helt otroligt med tanke på hur jag åt men åter igen min kropp var inte frisk. Och nu sitter jag här två år senare när sonen snart fyller 2 och funderar på hur tiden innan verkligen var och vad jag gjorde. Kom knappt upp för trapporna, hade svårt att gå och andas utan att det kändes som jag skulle svimma. Tackar min mor och min älskade man som tig hand om mig så och var med när mitt minimonster kom till världen, det var SÅ värt det men nu är det över..

10 fotograferingar fick han genomlida min stackars liten bara för att mamma älskar Nyföddfoto och här är nog favoriten eller iallafall en av dom jag fick till:

Hör av er när ni är gravida och berätta när ni har beräknad födelse så skriver jag in det datumet i kalendern och har en lucka öppen vid beräknad BF. Vi har sedan en konsultation på telefon där vi planerar in hur nyföddfotograferingen skall se ut. På så vis är jag förberedd med rekvisita och annat när dagen väl kommer.

Det räcker att man skickar ett sms när man fött barnet så återkommer jag med de tider jag har sen är det bara att köra.

Fler bilder finns på min Facebooksida: Kristin Lundberg - Photography 

Och hemsidan såklart: www.kristin-photography.se

Har gjort en hel del generationsfotograferingar efter detta men det har då varit i studio med mormor, mor och dotter eller syskon och moder men inte med så många syskon. Jag hoppas jag får till lite fler såhär roliga fotograferingar i år.

Tills dess bjuder jag på en bild från förra årets slut av en otroligt söt och trött tjej:

Nu blev det en ettårsfotografering av den här lilla sötnosen: